Den första boken vi läser i utbildningen är Normalisering och kategorisering av Magnus Tideman (2000) Den handlar om begreppen levnadsvillkor, handikapp, funktionshinder, normalisering och kategorisering. Det finns olika synsätt som beskrivs. Kortfattat handlar det om man väljer att se svårigheterna som en del av barnet/människan, något som finns i människna, eller om man väljer att se det som att svårigheter/handikapp uppstår i mötet med en icke anpassad omgivning. Boken handlar om "en skola för alla", och om hur elever i särskolan hanteras, hur det skulle kunna vara om alla hade samma skolform. Inkludering innebär att alla går i samma skola, en dynamisk miljö som är optimal för alla elever, oavsett svårigheter. Synsättet skulle då vara att det inte är eleverna som ska anpassas till skolan utan att skolan ska anpassas till alla elever. Detta känns spännande, men tufft, när det känns som om skolans resurser inte räcker till för de behov som finns där redan. Det krävs ett helt nytt sätt att tänka om det ska räcka till alla...!Vidare tar boken upp diagnoser, att de elever som har svårigheter genom sin diagnos får extra stöd och likartade chanser till skolframgång som andra elever. Skolan ska inte skapa olikhet utan hantera den olikhet som finns. Positiva effekter av att sätta diagnoser, etiketter kan vara att eleven får stöd, att pedagoger vet mer om hur de ska bemöta och det kan göra att eleven själv eller föräldrarna får en förklaring till svårigheterna. Negativa effekter kan vara att ett barn ser sig själv som annorlunda, detta kan påverka självuppfattningen och interaktionen med andra. Lärare kan också möta barnet med negativt sänkta förväntningar som kan ge en negativ utveckling. Viktigt är att elever får stöd, med eller utan diagnoser och att man tänker på att det finns stora individuella skillnader, även mellan elever med "samma diagnos". Man är inte sin diagnos, utan en egen människa med styrkor och svårigheter, behov och känslor!
Jag har skrivit ett paper om boken, och de slutar med följande tre frågor:
- Hur bemöter och hanterar vi i grundskolan alla de elever som ligger nära (men inte under) gränsen för utvecklingsstörning? Eller kan vi ha en inkluderande skola där vi möter allas behov och inte behöver fundera på gränserna?
- Vilka för/nackdelar finns med att använda diagnoser, för att styra och planera stöd och resurser?
- Vad är ett gott liv/ OK levnadsvillkor? Är det samma för alla?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar